Staden där alla hör hemma

Han menar att om man vill skapa en hållbar stad bör man inte koncentrera stadens folkflöden i alltför hög grad. Då är risken stor att platsen kommer att präglas av stress och jäkt som förtar det positiva. Och det är en intressant insikt, inte minst för mindre städer som växer snabbt.

– När nya områden planeras kan man ha en strategi för att avlasta redan när man designar själva gatunätet. Att bygga många småcentrum i stället för ett centrum kan vara ett bra sätt, säger Karl Samuelsson.

Ann Legeby är professor i tillämpad stadsbyggnad på KTH Arkitektur. Forskningen har bland annat fokus på segregation, jämlika livsvillkor och stadsliv och undersöker hur den byggda miljön påverkar människors vardag och sociala liv i samhället.

– Tack vare en donation från Birthe & Per Arwidssons stiftelse har tillämpad stadsbyggnad kunnat inrättas som nytt ämne på KTH, säger hon.

För Ann Legebys forskning är den sociala dimensionen central.

– Jag vill verka för jämlika livsvillkor i våra städer och samhällen eftersom ojämlikheter leder till segregation och polarisering.

– I våra forskningsprojekt samverkar vi med många olika aktörer och har ett stort öra exempelvis gentemot kommuner och de problem och utmaningar de står inför.

Ann Legeby poängterar att varje tidsepok har sina utmaningar. Under de första årtiondena på 1900-talet var trångboddhet och hälsoaspekter i fokus. Det fanns ett behov av att komma till rätta med sanitära olägenheter.

Under den snabba urbaniseringen som följde växte städerna i snabb takt och landsbygden avfolkades. Den snabba befolkningstillväxten skapade ett stort behov av nya bostäder och från 1950-talet ökade takten i byggandet.

Men det var inte tillräckligt. Ökad levnadsstandard och befolkningstillväxt ledde till att miljonprogrammet sjösattes under 1960- och 1970-talen.

– Under den här perioden expanderade också städernas yta och stadslandskapet glesades ut. I många fall byggdes nya områden med enbart bostäder. Kvalitéer som service, mötesplatser och stadsliv kom i skymundan. Idag ser vi stora problem med utanförskap. Ojämlika livsvillkor driver på segregationen och vi ser att tillgången på service och resurser är svag i många områden.

Något Ann Legeby tycker har kommit i skymundan är hur viktig kulturen är.

– Då menar jag i bred bemärkelse. Kultur är betydelsefull för det vardagliga livet och ytterst för att värna demokratin. I forskningen har vi fyra perspektiv för att undersöka närvaron av kultur i olika delar av staden. Vi studerar möjligheterna att göra, delta, uttrycka sig, samt att ta till sig och göra platser till sina.

Att lyfta fram kultur kan handla om att investera i offentliga miljöer som bibliotek, kulturhus och fritidsgårdar. Eller om att skapa bekväma stråk och sittplatser med skydd och skugga och undvika att skapa tråkiga områden som parkeringsplatser. Helt enkelt att skapa miljöer där människor vill vara. Men det är komplext, menar Ann Legeby.

– Det är många olika aktörer som behöver involveras. Byggherrar, fastighetsbolag, kommuner, politiker och så vidare. Det handlar om investeringar och om vem som ska stå för kostnader. Och om hur och vad vi värdesätter. Detta är i högsta grad en samhällspolitisk fråga.

En viktig aspekt är också var byggnader placeras.

– När man slutade bygga skolor väl synliga i staden säger det något om hur utbildning värderas. Om offentliga byggnader får finnas på första parkett blir de inte bara tillgängliga för många. Det förmedlar också samhällets syn på hur verksamheter som till exempel utbildning, kultur eller rekreation värderas, säger Ann Legeby och fortsätter:

– Det går också att tänka mycket mer flexibelt kring hur lokaler utnyttjas. Vi behöver platser för att göra saker tillsammans. Där kan vi även bli varse andra grupper och deras behov och livsvillkor. På kvällar och helger kan till exempel en skola användas för föreningsaktiviteter eller kurser. Aktiviteter som kan bidra till att skapa identitet både för en stadsdel och en hel stad.

Att skapa hållbara städer ur ett socialt perspektiv är också ett av målen för tankesmedjan Global Utmaning. Ett av projekten är #UrbanGirlsMovement.

– Om man ska uttrycka det lite drastiskt har städer byggts för vita, medelålders män som kör bil. Vi vänder på perspektivet. Planera en stad för flickor och unga kvinnor – och den kommer fungera för alla, säger projektledare Elin Andersdotter Fabre.

#UrbanGirlsMovement startade 2017 som en plattform för aktörer som ville utgå från och skaffa sig mer kunskap om unga kvinnors uppväxtvillkor och behov.

– Forskning kring stadsplanering och det sociala rummet har dominerats av män. Och när vi började diskutera de här frågorna för några år sedan upptäckte vi att intresset var stort och kunskapen låg. Det var det som låg till grund för initiativet, säger Elin Andersdotter Fabre.

En av de kommuner #UrbanGirls­Movement jobbat tillsammans med är Botkyrka i Stockholm.

– Här startade vi ett innovationslabb där unga tjejer mellan 16 och 25 år fått göra sina röster hörda. Många har inte rötter i Sverige och lever i socialt utsatta områden. Tjejerna har haft möjlighet att påverka, utforma och komma med konkreta förslag kring hur stadsmiljön kan bli mer trygg och jämställd.

Det första labbet startade 2018 och det sjätte och sista var i juni i år.

– Killars aktiviteter har alltid prioriterats. Tjejer har haft en mer undanskymd roll. När de fick tala om vad de saknar och vill göra var det att ”hänga”.

– Och det kan ju tolkas negativt och passivt, som en motsats till att vara aktiv. Men när vi borrade i vad de menar trädde en helt annan bild fram, säger Elin Andersdotter Fabre.

Med ”hänga” menar tjejerna att de vill ha platser att sitta på, där de kan umgås och göra kreativa saker som dans, konst och musik. De vill ha bra belysning, väderskydd och miljöer som lockar människor i alla åldrar. Även killar.

Ett konkret förslag var att på Fittja Torg bygga ”kuber” som skulle rymma massor av olika aktiviteter till exempel att göra pod eller spela spel. En modell i form av en testkub står nu på plats på torget. Den har byggts av sommarjobbare från Botkyrka tillsammans med White arkitekter.

– Ett annat förslag, en av mina favoriter, är pink street. Alltså som röda mattan, fast rosa. Pink street skulle löpa genom centrumområdet och leda vägen till olika butiker och service.

– Det skulle göra ett centrum som är rätt grått och trist mycket roligare. Mattan skulle också skapa tillgänglighet och ge en överblick. Alla skulle alltid veta vart de är på väg – och det skapar trygghet.